Hej kära, underbara blogg. Idag ligger jag i sängen och mår som en potta skit. Har inte sovit något inatt utan bara drömt, drömt och drömt. Igår drömde jag hur jag blev nedslagen och rånad av en föredetta klasskompis och hur jag sökte skydd hos den snyggaste killen jag träffat. Har kommit på att jag mestadels drömmer när jag är sjuk = sover dåligt = ser ut som ett mongo när jag vaknar med påsar under ögonen värre än den värsta knarkaren. Känns inte bra.

Hur som helst, det var inte dit jag ville komma. Jag läste precis världens finaste inlägg på Petras blogg.. kände igen mig så. Jag vet inte om det beror på vissa situationer i ens liv då man är som mest nåbar eller om det handlar om några personer man träffar i sitt liv som bara träffar så rätt. Nästa gång man ses är det inte alls samma grej, då är jag lika oberörd som en död människa men just då, just där kände jag en känsla jag aldrig känt förut. Jag blev liksom stum, helt tyst. Jag kunde inte göra annat än att titta på honom, i smyg såklart, men varje gång jag tittade mötte han min blick, det var som om han kände det på sig. Mörka, bruna ögon..
Efter första gången jag träffade denna man har jag aldrig känt något sådant. Vad betyder det egentligen? Kan man bli helt paralyserad en gång vid ett möte medan man nästa gången eller 10 gånger efter det inte känner ett skit? Jag vet inte men jag vet att den gången var något speciellt.
Precis som när man sitter och koncentrerar sig djupt, man stänger bort alla ljud och när någon försöker tala med en eller säger ens namn blir man förbannad eftersom man är i sin egen värld? I mitt fall satt jag och funderade vart han kom från? hur gammal han var? hur många syskon han har? vilken hans favoritfärg är? jag satt och studerade något som såg ut som ett ärr på hans kind, vet än idag inte om det var ett ärr eftersom jag studerade det i mörker men om, vartifrån han hade fått det? Ni vet, när man blir så nyfiken och bortblåst från verkligheten som man bara kan bli..


Läs förresten Petras inlägg här.